Det känns som tiden gått otroligt långsamt de sista veckorna, jag tror det beror på att jag i princip inte gjort något alls mer än slöat i soffan och sovit. Jag har såklart varit tvungen att ta hand om barnen en hel del men fy vad det har varit jobbigt. Jag har knappt klarat av att göra något på grund av illamåendet med tillhörande kräkningar. Jag har känt mig som världens sämsta mamma, så himla tråkig! Illamåendet har verkligen varit förjävligt och jag träffade läkaren i fredags och blev sjukskriven.

Vågar knappt säga det men i eftermiddag/kväll har jag inte känt av illamåendet alls. Jag hoppas innerligt på bättring nu. I lördags hade jag det likt idag men så kom söndagen och jag kräktes som aldrig förr.

I övrigt känner jag mig tung och som om jag vore över halvvägs i graviditeten. Det är jobbigt att andas och jag blir lätt andfådd när jag går. En höft har börjat strula lite med… som jag sa till pappa J förut; -Jag är inte ung och allert längre, jag börjar bli gammal… och sedan är det ju det dubbla denna gång!

Något som är väldigt roligt är att jag börjat känna de små liven där inne. Framför allt framåt kvällen kan jag känna hur det fladdrar till, detta sedan ett par dagar tillbaka. Det är helt fantastiskt och jag slås av det återigen, det är så häftigt vad kroppen kan, vad den kan klara av.

Magen idag!

Vecka 15 har inte varit världens bästa vecka precis. Jag har mått så himla illa. Förra veckan hade jag höstlov med barnen och tyvärr fick vi inte särskilt mycket gjort då heller på grund av att jag mådde så illa. Denna vecka har det dock eskalerat ett snäpp ytterligare och fy… jag är så trött på detta nu! Jag har varit hemma från jobbet hela veckan, fick åka hemåt strax innan lunch i måndags.

Jag vet att det är värt det 1000 gånger om, för dessa två små kan jag gå igenom vad som helst men faktiskt önskar jag ändå att det får gå över snart. Den här känslan av illamående som aldrig går över, hulkandet och kräkorna… Det är så långtråkigt också att vara hemma och jag känner mig som världens sämsta mamma som inte kan vara som vanligt med barnen, de är dock så himla förstående och hjälpsamma, mina stora hjärtan!

Majsan tar hand om mig, här agerar hon halsduk!

Det känns som den här magen kommer bli nåt utöver det vanliga, eller?

Denna graviditet har hittills varit något utöver det vanliga. Jag har ju två tidigare graviditeter att jämföra med. Första med F var väldigt skonsam och jag mådde inte alls speciellt dåligt fysiskt. Det var ju däremot en tung graviditet psykiskt då vi på rutinultraljudet fick veta att något var fel med hans njure. Läget kring den blev ju först helt klart när Felix var ett  år och han ”friskförklarades”.

Graviditet nummer två med K var tung. Jag mådde väldigt illa första halvan och andra halvan var full av sammandragningar och ont i fogar. Ingen solskenshistoria precis och det var tufft att ta hand om en 1-2 åring samtidigt. Med hjälp av vänner och familj flöt det ändå på och vi kom ju i mål tillslut som skönt var.

Denna graviditet då, jaaa… den har liksom varit ganska jobbig. Trötthet delux, illamående från helvetet och vilken dålig energi jag haft. Jag orkar knappt upp till jobbet på morgonen trots att jag sovit sedan åtta kvällen innan (bortsett från X antal besök på toa, så jäkla kissnödig).

Illamåendet är inte av denna värld… FY! Jag var hemma från jobbet en vecka då jag inte kunde röra mig utan att kräkas. Fick Lergigan comp utskrivet och det hjälpte. Jag har fortfarande mått illa näst intill hela tiden men det har varit hanterbart. Förra veckan (graviditetsvecka 13) tycker jag illamåendet stegrat igen, det blir värre och denna veckan har det varit usch… för någon timma sedan kräktes jag upp frukosten.

Vi kämpar alltså på så gott det går och mår väl inte direkt jättebra men det här är så spännande. Att vi ska få tvillingar… jag fattar det fortfarande inte!

I går var vi på ultraljud och såklart är man nervös innan och undrar vem som gömmer sig där inne, man önskar såklart att allt ska se bra ut!

Vi fick reda på att det ligger två bebisar där inne i magen, att de ligger skavfötters, ansikte mot ansikte och det viktigaste av allt, att allt såg bra ut med dem båda två.

Jag har känt på mig att det var två men ändå så har jag ju inte trott ”på riktigt” att det skulle visa sig att det faktiskt är så att vi väntar tvillingar. Vi ska alltså dubbla upp barnaskaran i familjen. Helt makalöst och så ofattbart!

Jag har bestämt mig för att damma av den här bloggen nu och dokumentera. Jag är så himla glad och tacksam över att jag dokumenterat så mycket av både Felix och Klaras graviditeter och småbarnsåren. Det är så roligt att gå tillbaka och läsa om hur det var.