På förlossningen.

15.25 – Vi skrivs in på förlossningen efter att jag avvisat en telefonförsäljare som undrar om han möjligtvis stör? Jag svarade att jag var på väg till min egen förlossning så lite olägligt kanske han ringde varpå han får smått panik, önskar lycka till och slänger på luren i örat.
Vi kommer till ett rum där de genomför en CTG kurva. Min mamma (som arbetar på BB)sluter upp iklädd sina arbetskläder, meddelar att hon flexat en halvtimma. J fixar lite praktisk information och mamma kilar sedan och byter om, perfekt att de kan avlösa varnadra lite.

16.05 – Barnmorskan undersöker mig och meddelar att livmodertappen är utplånad samt att jag är öppen 3 cm och att jag får stanna tills min bebis kommit ut. Jag JUBLAR!

Vi börjar prata smärtlindring och jag talar om att jag vill börja med en dusch, jag är glad och förväntansfull och har det riktigt härligt där i duschen. Vi varvar prat och skoj med värkarbete, Värkarna är tätare och har blivit något mer smärtsamma men är hanterbara. Jag förväntar mig fortfarande mycket mer smärta.

17.00 – Värkarna är nu smärtsammare och jag hanterar det hela mycket bra men känner att nu vill jag gå på lustgasen. Mellan värkarna och under värkarna är jag som två helt olika personer. I pausen är jag glad och förväntansfull och under värken tyst, allvarlig och inne i min egna lilla värld.
Jag sitter och guppar på en pilatesboll, får massage i ryggslutet av J och andas lustgas. Här mår jag bra och här kan jag sitta länge till.

17.35 – Barnmorskan kommer in och vill sätta en skalpelektrod på barnet då CTGn har lite svårt att registrera Klaras hjärtljud då hon rör sig otroligt mycket där inne i magen. Hon meddelar att jag nu är öppen fyra centimeter och att hon tar hål på hinnorna. Vattnet går och jag känner hur värkarna sätter igång på riktigt, nu gör de ont vill jag lova.

Jag bestämmer mig för att ligga kvar i sängen, på sidan, mamma tar över massagen och J stöttar mig vid huvudändan. För var värk som kommer ökar de i smärta och jävlar, de gör ont.

Jag får så ont att tårarna rinner och jag kan inte ligga still i sängen. Jag vill krypa ur min egna kropp under värkarna och jag ser mig själv framför mig där i lustgasångorna… jag tror på ett ungefär jag ser ut som flickan i filmer Exorcisten under själva andeutdrivningen?!?

Jag tror också att jag kan telepatera över mina tankar till J och mamma. Jag kan nämligen inte prata alls för att jag har så ont.
Jag bestämmer mig för att jag vill ha en EDA (ryggmärgsbedövning) och barnmorskan plus undersköterskan börjar förbereda för en sådan.

18.02 – Jag får krystningskänsla men blir informerad om att jag inte får hjälpa till, jag är bara öppen 5-6 cm och barnet står relativt högt fortfarande. Jag tänker att men herregud människa jag kan för fan inte göra nåt annat. Jag försöker kämpa emot och jag upplever att alla ”tjatar” om att jag ska ligga still, lugna ner mig etc.etc.

18.10 – Om jag nu inte får krysta så tror jag jag måsta bajsa i alla fall och jag försöker telepatiskt meddela detta till min omgivning men ingen fattar… jag inser att jag måste samla kraft och meddela detta så jag fullkomligt skriker att jag måste skita och det nu. Barnmorskan ”ger mig lov till det” och ut kommer ett huvud. Alla blir vi chockade och barnmorskan säger att en krystning till och då är bebisen här.
Jag väntar på värk och krystar klockan 18.12 ut världens finaste lilla Klara.

All smärta förvinner, pappa J störtgråter och jag fattar inget… Är det klart nu?
Navelsträngen klipps, moderkakan slinker ut, jag blir undersökt och har inte spruckit något och jag känner att herregud, detta gick överförväntan snabbt och fantastiskt bra. Klara tar bröstet och ammar fint direkt, här är jag i himmelriket. Min fina och älskade dotter är här, min blivande man är jag så stolt över och kär i och jag är världens lyckligaste människa.

Jag kramar om min fina lilla Klara.

Hungrig tjej ammar som hon aldrig gjort något annat bara minuter efter att hon kommit ut.

Mamma och pappa med nykomlingen i familjen.

En stolt och lycklig mamma.

Världens bästa och finaste pappa.

Världens bästa mormor.

Klara vägs in på 3130 gram, är 49 centimeter lång, fin och välskapt.

Jag tar en dusch, klär på mig och vandrar sedan ut mot den berömda förlossningsbrickan. Mat smakar aldrig så underbart som efter en förlossning.

SKÅL!

9/5 2012.

06.32 – Jag vaknar upp av sammandragningar och känner att jag bara måste gå på toaletten nu, jag kissar på mig snart. Kikar på klockan och kilar in på toa. Väl där bestämmer jag mig för att krypa ner i ett varmt bad. Jag är så sjukt trött på dessa mesiga värkar som jäklats med mig till och från i ett par dagar.

08.00 – Ropar på pappa J, Felix har vaknat och jag känner för att gå upp ur badet. Lägger mig i sängen och värkarna fortsätter men är fortsatt mesiga men kommer regelbundet var tionde minut. Ligger där och önskar att det smärtan ska stegra och att sammandragningarna ska bli tätare så att förlossningen kan dra igång nån gång.

09.00 – Jag har nu klockat sammandragningar var sjunde minut så de kommer tätare men ökar fortfarande inte i styrka. Ringer min mamma som jobbar på BB och talar om läget, hon skall ringa mig åter efter ett möte klockan elva.

10.30 – Ja ha… Där dog värkarna ut igen och nu är de helt borta. Blir riktigt ilsken på alla förvärkar och tänker att här går ännu en dag utan bebis. Känner mig trött och somnar.

11.00 – Min mamma ringer och jag tvingas meddela läget, är sur och bitter!

12.00 – pappa J meddelar att han visst måste sticka iväg tidigare då han har ett tandläkarbesök innan jobbet. Jag blir om möjligt mer irriterad och bloggar om min skitdag. Skickar meddelande till kompis Frida då vi tänkt att vi ska göra ett nytt försök med bullbaket jag ställt in kvällen innan på grund av förvärkar.

13.00 – Felix vaknar från sin middagslur och vi intar köket. Disk och matlagning står på schemat. Värkarna börjar som smått att komma tillbaka. Inte heller nu är de smärtsamma men kommer regelbundet.

14.15 – Frida knackar på, jag har fortfarande regelbundna värkar och de tycks komma tätare och tätare. Maten är klar och vi slår oss ner för att äta. Jag känner att värkarna tätnar ganska snabbt och blir nojig. Kanske är det bäst att ringa J och tala om att jag inte vill att han ska jobba idag utan följa med till förlossningen istället?

Ringer åter upp min mamma och talar om läget, säger att jag ska skjuta någon om det är ytterligare ett falsklarm vi tampas med.
Ringer förlossningen och meddelar läget samt att jag vill komma in för en bedömning, är mer än välkommen när jag önskar.

15.06 – Vi plockar upp J på en parkering i stan. Jag tycker att tiden är ironisk då hans skift går på just precis 15.06. Mina värkar kommer tätare och tätare men ökar fortfarande inte i styrka, jag vet ju att riktiga värkar gör JÄVELONT men dessa små fisiga sakerna är ju ingen konst att stå ut med. De är dock väldigt täta och det känns bra att vi är på väg in till förlossningen för en bedömning.