Kategoriarkiv: Förlossningsberättelse

Två olika förlossningar.

Jag blev inspirerad av fina Carolina som gjort en jämförelse mellan sina båda förlossningar så jag ville göra en liknande jag med!

Förlopp:

Med Felix startade värkarna ”pang boom”, kom tätt redan från början men var oregelbundna i grad av smärta. Vi åkte in till förlossningen efter ca tre timmar på hemmaplan och när jag kom in var jag öppen 2 centimeter och hade en liten kant på livmodertappen. Två timmar senare var jag öppen 3 cm med utplånad tapp och vattnet hade visst gått utan att vi lagt märke till det, jag startade med lustgas. Ytterligare två timmar senare var jag öppen 5 cm och bestämde mig för en EDA. Jag hann bara få EDAn och tio minuter senare var jag fullt öppen och fick krystvärkar.

Med Klara hade jag känt av förvärkar till och från i en veckas tid, inga värkar som gjorde direkt ont men de var jobbigt att ta hand om barn, hushåll och allt som hör där till samtidigt. Jag hade svårt att sova och som mest intensiva blev förvärkarna under dagen innan samt dagen för förlossningen. Jag bestämde mig för att jag ville åka in till förlossningen då värkarna kom tätt (med cirka tre minuters mellanrum). Värkarna gjorde fortfarande inte direkt ont utan var förvånansvärt hanterbara.
Jag förväntade mig att få åka hem igen med något att sova på men undersökningen visade att jag var öppen 3 cm och värkarna koma allt tätare. Även här varierade värkarna i grad av smärta men var inte alls i samma kaliber som under Felix förlossning.
Två timmar efter inskrivning var jag öppen 4 cm och barnmorskan tåg hål på hinnorna så vattnet gick då hon satte en skalp-elektrod. Här stegrade värkarna rejält och jag fick en halvtimma senare känslan av krystvärkar blev då undersökt igen och fick beskedet att jag var öppen 5-6 cm och att jag inte fick hjälpa till att krysta.
Skrek att jag var tvungen att skita och ut kom ett huvud till allas förvåning.

Krystningen:

Med Felix krystade jag i ca två timmar. Jag hade tack vare EDAn svårt att känna när jag skulle krysta och fick vägledning av barnmorskan. Det kändes som allt slit inte gav något resultat och jag tog i för kung och fosterland gång på gång på gång. Huvudet kom tillslut ner men gjorde resan in och ut och in och ut en herrans massa gånger och jag trodde aldrig jag skulle bli klar. Jag ville ge upp.
Tillslut slutade huvudet att åka tillbaka in och fastnade istället i öppningen och det brände som fan i mina nedre regioner. Här tog jag i så jag sprack (bokstavligen) och ut kom tillslut huvud och en krystning senare även kroppen. Puuhh…

Med Klara han jag inte fatta vad som hände utan jag hade ju för avsikt att skita och ut kom istället hela huvudet ”poff”…
En krystning till och så var hela lilla Klara ute. Förvånad var namnet.

Smärta och smärtlindring:

Med Felix upplevde jag smärtan som otroligt stark, tät och intensiv från första stund. Jag gick in i någon form av trans och var knappt kontakt bar alls. Jag tyckte att jag hade värk hela tiden och någon paus att återhämta sig på tyckte jag inte existerade. Hemma duschade jag för att lindra smärta så också väl inne på förlossningen. Gick sedan över på lustgas och det var skönt att få susa bort…
Värkarna stegrade och blev intensivare och intensivare och smärtsammare och smärtsammare. Beslutade mig som sagt för en EDA i tron om att jag skulle få lite lugn och en chans att samla lite kraft. Istället startade krystvärkarna som jag föredrog. Jag är här mera med och jag minns detta tydligast under hela förlossningen.

Med Klara var värkarna till en början inte alls lika intensiva och jobbigt smärtsamma. Jag väntade hela tiden på ”de riktiga värkarna”. Jag hade en tydlig paus mellan värkarna där jag kunde återhämta mig och ladda inför en ny värk. De stegrade tillslut snabbt och blev smärtsammare och smärtsammare. Ca 30 minuter innan Klara föddes kom tårarna för nu mindes jag hur jävla ont ”riktiga värkar” gör. Jag var ändå helt medveten om att det kommer ta tid och jag kommer få stå ut så det är bara att kämpa på med lustgasen. Bad tillslut om en EDA men hann inte få den då jag helt plötsligt krystade ut Klara under förberedelserna.
Jag minns hela förlossningen tydligt och upplevde inte mer än en halvtimma som riktigt jobbig.

Felix bara några timmar gammal.

Klara bara några timmar gammal.

Förlossningsberättelse, del 2.

På förlossningen.

15.25 – Vi skrivs in på förlossningen efter att jag avvisat en telefonförsäljare som undrar om han möjligtvis stör? Jag svarade att jag var på väg till min egen förlossning så lite olägligt kanske han ringde varpå han får smått panik, önskar lycka till och slänger på luren i örat.
Vi kommer till ett rum där de genomför en CTG kurva. Min mamma (som arbetar på BB)sluter upp iklädd sina arbetskläder, meddelar att hon flexat en halvtimma. J fixar lite praktisk information och mamma kilar sedan och byter om, perfekt att de kan avlösa varnadra lite.

16.05 – Barnmorskan undersöker mig och meddelar att livmodertappen är utplånad samt att jag är öppen 3 cm och att jag får stanna tills min bebis kommit ut. Jag JUBLAR!

Vi börjar prata smärtlindring och jag talar om att jag vill börja med en dusch, jag är glad och förväntansfull och har det riktigt härligt där i duschen. Vi varvar prat och skoj med värkarbete, Värkarna är tätare och har blivit något mer smärtsamma men är hanterbara. Jag förväntar mig fortfarande mycket mer smärta.

17.00 – Värkarna är nu smärtsammare och jag hanterar det hela mycket bra men känner att nu vill jag gå på lustgasen. Mellan värkarna och under värkarna är jag som två helt olika personer. I pausen är jag glad och förväntansfull och under värken tyst, allvarlig och inne i min egna lilla värld.
Jag sitter och guppar på en pilatesboll, får massage i ryggslutet av J och andas lustgas. Här mår jag bra och här kan jag sitta länge till.

17.35 – Barnmorskan kommer in och vill sätta en skalpelektrod på barnet då CTGn har lite svårt att registrera Klaras hjärtljud då hon rör sig otroligt mycket där inne i magen. Hon meddelar att jag nu är öppen fyra centimeter och att hon tar hål på hinnorna. Vattnet går och jag känner hur värkarna sätter igång på riktigt, nu gör de ont vill jag lova.

Jag bestämmer mig för att ligga kvar i sängen, på sidan, mamma tar över massagen och J stöttar mig vid huvudändan. För var värk som kommer ökar de i smärta och jävlar, de gör ont.

Jag får så ont att tårarna rinner och jag kan inte ligga still i sängen. Jag vill krypa ur min egna kropp under värkarna och jag ser mig själv framför mig där i lustgasångorna… jag tror på ett ungefär jag ser ut som flickan i filmer Exorcisten under själva andeutdrivningen?!?

Jag tror också att jag kan telepatera över mina tankar till J och mamma. Jag kan nämligen inte prata alls för att jag har så ont.
Jag bestämmer mig för att jag vill ha en EDA (ryggmärgsbedövning) och barnmorskan plus undersköterskan börjar förbereda för en sådan.

18.02 – Jag får krystningskänsla men blir informerad om att jag inte får hjälpa till, jag är bara öppen 5-6 cm och barnet står relativt högt fortfarande. Jag tänker att men herregud människa jag kan för fan inte göra nåt annat. Jag försöker kämpa emot och jag upplever att alla ”tjatar” om att jag ska ligga still, lugna ner mig etc.etc.

18.10 – Om jag nu inte får krysta så tror jag jag måsta bajsa i alla fall och jag försöker telepatiskt meddela detta till min omgivning men ingen fattar… jag inser att jag måste samla kraft och meddela detta så jag fullkomligt skriker att jag måste skita och det nu. Barnmorskan ”ger mig lov till det” och ut kommer ett huvud. Alla blir vi chockade och barnmorskan säger att en krystning till och då är bebisen här.
Jag väntar på värk och krystar klockan 18.12 ut världens finaste lilla Klara.

All smärta förvinner, pappa J störtgråter och jag fattar inget… Är det klart nu?
Navelsträngen klipps, moderkakan slinker ut, jag blir undersökt och har inte spruckit något och jag känner att herregud, detta gick överförväntan snabbt och fantastiskt bra. Klara tar bröstet och ammar fint direkt, här är jag i himmelriket. Min fina och älskade dotter är här, min blivande man är jag så stolt över och kär i och jag är världens lyckligaste människa.

Jag kramar om min fina lilla Klara.

Hungrig tjej ammar som hon aldrig gjort något annat bara minuter efter att hon kommit ut.

Mamma och pappa med nykomlingen i familjen.

En stolt och lycklig mamma.

Världens bästa och finaste pappa.

Världens bästa mormor.

Klara vägs in på 3130 gram, är 49 centimeter lång, fin och välskapt.

Jag tar en dusch, klär på mig och vandrar sedan ut mot den berömda förlossningsbrickan. Mat smakar aldrig så underbart som efter en förlossning.

SKÅL!

Förlossningsberättelse, del 1.

9/5 2012.

06.32 – Jag vaknar upp av sammandragningar och känner att jag bara måste gå på toaletten nu, jag kissar på mig snart. Kikar på klockan och kilar in på toa. Väl där bestämmer jag mig för att krypa ner i ett varmt bad. Jag är så sjukt trött på dessa mesiga värkar som jäklats med mig till och från i ett par dagar.

08.00 – Ropar på pappa J, Felix har vaknat och jag känner för att gå upp ur badet. Lägger mig i sängen och värkarna fortsätter men är fortsatt mesiga men kommer regelbundet var tionde minut. Ligger där och önskar att det smärtan ska stegra och att sammandragningarna ska bli tätare så att förlossningen kan dra igång nån gång.

09.00 – Jag har nu klockat sammandragningar var sjunde minut så de kommer tätare men ökar fortfarande inte i styrka. Ringer min mamma som jobbar på BB och talar om läget, hon skall ringa mig åter efter ett möte klockan elva.

10.30 – Ja ha… Där dog värkarna ut igen och nu är de helt borta. Blir riktigt ilsken på alla förvärkar och tänker att här går ännu en dag utan bebis. Känner mig trött och somnar.

11.00 – Min mamma ringer och jag tvingas meddela läget, är sur och bitter!

12.00 – pappa J meddelar att han visst måste sticka iväg tidigare då han har ett tandläkarbesök innan jobbet. Jag blir om möjligt mer irriterad och bloggar om min skitdag. Skickar meddelande till kompis Frida då vi tänkt att vi ska göra ett nytt försök med bullbaket jag ställt in kvällen innan på grund av förvärkar.

13.00 – Felix vaknar från sin middagslur och vi intar köket. Disk och matlagning står på schemat. Värkarna börjar som smått att komma tillbaka. Inte heller nu är de smärtsamma men kommer regelbundet.

14.15 – Frida knackar på, jag har fortfarande regelbundna värkar och de tycks komma tätare och tätare. Maten är klar och vi slår oss ner för att äta. Jag känner att värkarna tätnar ganska snabbt och blir nojig. Kanske är det bäst att ringa J och tala om att jag inte vill att han ska jobba idag utan följa med till förlossningen istället?

Ringer åter upp min mamma och talar om läget, säger att jag ska skjuta någon om det är ytterligare ett falsklarm vi tampas med.
Ringer förlossningen och meddelar läget samt att jag vill komma in för en bedömning, är mer än välkommen när jag önskar.

15.06 – Vi plockar upp J på en parkering i stan. Jag tycker att tiden är ironisk då hans skift går på just precis 15.06. Mina värkar kommer tätare och tätare men ökar fortfarande inte i styrka, jag vet ju att riktiga värkar gör JÄVELONT men dessa små fisiga sakerna är ju ingen konst att stå ut med. De är dock väldigt täta och det känns bra att vi är på väg in till förlossningen för en bedömning.

Det bästa jag någonsin gjort… (Förlossningsberättelse)

Vi kom hem från en mysig övernattning hemma hos mina föräldrar på söndag eftermiddag. Jag hade sovit mycket dåligt under natten eftersom jag var så stor och tung så jag hade svårt att få till en bra sovställning. Att det inte var min säng jag sov i gjorde ju inte heller saken lättare precis.
Kvällen tillbringades i min älskade fotölj framför tvn. En av våra vänner hade ringt och ville bjuda hem oss på mat men jag sa till J att vi var tvungna att tacka nej då jag var så sjukt trött att jag inte orkade röra på mig.

Vid niotiden på kvällen kände jag ganska kraftig mensverksliknande smärta som molnade i mig. Jag hade känt av liknande smärta i flera dagar en stund varje kväll, denna var dock lite mer påtaglig så jag sa att det nog kanske kunde vara så att det var något på gång snart. Detta hade jag dock gått och trott i minst en vecka redan så jag slutade hoppas, smärtorna gick över och vid 00.30 gick jag och lade mig för att försöka få lite sömn. Jag var så sjukt trött men jag kunde verkligen inte koppla av så jag satte på en ljudbok och låg i sängen och lyssnade.

Klockan 02.40 högg det till som tusan i magen och jag fick andas mig igenom min första riktiga värk. När den lugnat ner sig gick jag ut till J som hade fastnat i datorn och sa att nu har jag haft en riktig värk minsann. Han vågade nog inte hoppas på för mycket så han tog det lite lugnt och bad mig att sätta mig i soffan. Värkarna stegrade kraftigt och jag hade otroligt täta värkar redan från början. Vi försökte klocka värkarna, de var väldigt svårt eftersom de pågick hela tiden men var oregelbundna i styrka.

Vi ringde in till förlossningen strax efter 3 och hörde oss lite för. Barnmorskan tyckte att jag skulle hoppa in i duschen och försöka stanna hemma ett tag till. Vi ringde till min mamma som skulle köra oss till samt närvara under förlossningen och förvarnade om att det var på gång. Jag satt på golvet i duschen och J satt på toastolen och klockade värkar. De fortsatte att vara oregelbundna i sin styrka och läng och de kom otroligt tätt fortfarande. Jag tyckte att duschen hjälpt till att hantera smärta men jag var så trött att jag ville in och bädda ner mig i sängen så vi beslutad oss för att lägga oss.
Vi satte på tvn för att ha lite ljud i bakgrunden, Majsan lade sig vid mitt ansikte och jag kommer ihåg hur jag låg och andades in i hennes päls. J masserade min rygg och jag försökte fokusera på att andas och andas…

Klockan blev 04.30 och vi ringde in till förlossningen igen då jag inte ville stanna hemma mera, jag hade fått för mig att jag bara klarade mig hemma en timma till och det skulle ju ta lite tid för min mamma att komma då hon åkte från Mariestad. J ringde till min mamma som hämtade upp oss och mina värkar kom hela hela tiden, det var inget stopp på dem.

05.25 kom vi in till förlossningen, jag fick ligga i CTG i 20 minuter och mina värkar kom med två minuters intervall, bebisen i magen är mycket livlig. Jag blev undersökt och det visade sig att jag var öppen 2 cm och jag tyckte att detta var riktigt goda nyheter för jag skulle i alla fall få stanna.

06.10 Jag går in och sätter mig i duschen och det är riktigt skönt, värkarna känns inte lika intensiva när jag får sitta där i värmen. Fosterljud avlyssnas och det låter fint.

07.00 tar en ny barnmorska över och hon kommer in och presenterar sig för mig. Jag har gått ut ur duschen eftersom jag tillslut tyckte att det blev för varmt och jag ligger nu på en brits och försöker att andas mig igenom smärtan. Jag minns att jag får beröm för min andning och jag går verkligen in i mig själv och fokuserar på andningen och bemöter smärtan. Jag upprepar ett litet mantra i huvudet. Det gör otroligt ont och jag upplever värkarna som mycket smärtsamma. Vid ett tillfälle börjar jag spy för att jag tycker att smärtan är så otroligt stark. Jag hör J som inte är förtjust i spyor få kväljningar och jag tycker så synd om honom. Typiskt mig att tänka på alla andra när jag själv har det värst.

07.30 ber jag att få flytta in i en förlossningssal för att kunna börja med lustgas. Efter en stund är rummet redo och lustgasen blir min bästa vän. Jag andas i masken och dåsar bort lite emellan värkarna, det var otroligt skönt och jag som inte har sovit på ett dygn vid denna tidpunkt känner mig fruktansvärt trött.

08.00 Jag undersöks igen och jag har öppnat mig en ynka centimeter till och är nu alltså öppen hela tre centimeter. Känner mig lite deppig över att det inte hänt mer. Jag har ju så fruktansvärt ont. Får också reda på att det inte finns någon fosterhinna så vattnet har alltså redan gått, jag protesterar och säger att det inta alls har gjort det. Barnmorskan säger att så är visst fallet, jag tror att hon driver med mig. Jag har ju inte märkt något, kan vattnet ha gått under tiden jag satt i duschen tro?

08.15 sätter jag mig gränsle över en stol, barnmorskan säger att detta kommer att underlätta för bebisen att komma ner ordentligt så jag ger det ett försök trots att jag är lite envis och bara vill ligga still i sängen. Jag skiftar otroligt mycket i temperatur ena stunden vill jag vara spritt språngandes naken och nästa stund vill jag ha skjortan plus ett lakan på mig. J tar på och av kläder hela tiden medan jag passar på att andas och mamma har hittat någon masseringsgrej som hon kör med på ryggen. Radion som är på i bakgrunden börjar helt plötsligt spela väldigt mycket konstiga remix låtar… hmm… lustgasen får mig att bli lite susig i huvudet tror jag bestämt. Någon gång här höjs effekten på lustgasen och det är verkligen skönt att susa bort… jag håller frenetiskt i masken och jag vill knappt andas utan den mellan värkarna. Jag vill sedan lägga mig igen, sen sätta mig igen för att tillsist lägga mig igen.

09.45 undersöks jag igen och denna gång är jag öppen 5 cemtimeter, vad fan tänker jag nu. Skall det gå såhär långsamt… Jag har ju ont… Barnmorskan föreslår att jag skall ta en EDA. Jag tvivlar på detta en stund eftersom det kan sakta ner en förlossning men tänker sedan att det faktiskt vore skönt. Jag beslutar mig sedan för att köra i hopp om att jag skall få slumra lite.

10.05 börjar de förbereda för EDAn och de sätter en skruv i huvudet på bebisen så att de skall ha direktkontakt med honom hela tiden. 10.20 kommer en doktor med tysk brytning in i rummet och skall sätta EDAn på mig. Jag minns att jag ligger och småskrattar för mig själv åt hans roliga brytning och jag fattar knappt vad han håller på med där bak i ryggen. EDAn sätts med gott resultat och doktorn hinner inte ens lämna rummet innan jag känner ett sådant jäkla tryck och jag skriker att jag inte kan hålla emot mera. Jag kissar på mig och det går verkligen inte att hålla emot någonting längre. Sova och vila lite, det kan jag glömma!!! Jag undersöks och de meddelar att jag är fullt öppen och att jag äntligen får börja krysta klockan är nu 10.25.

Värkarna ändrar karaktär och jag föredrar krystvärkarna framför värkarna man har under öppningsskedet. Det är skönt att man äntligen börjar se lite ljus i tunneln. Jag ligger och kämpar och kämpar. Jag känner hur det trycker på neråt och jag förstår vad de menar när de säger att man känner sig bajsnödig. Det går liksom inte att hålla emot dessa värkar och sammandragningar som sker.
Jag vrider och vänder på mig. Jag tar i och jag tror att jag skall gå sönder. Det är så jobbigt och det går så trögt. Jag kämpar länge och väl och tillslut känner jag hur huvudet tränger ut och in genom slidan. Jag trycker och trycker det fortsätter åka ut och in och jag tror att jag skall dö. Detta är fullkomligt omöjligt minns jag att jag tänker. J och min mamma pushar på mig och barnmorskan och sköterskan är redo men han kommer inte ut. Tillslut känner jag hur han fastnar där nere nu åker han inte längre in utan han sitter fast med en del av huvudet ute och resten av huvudet och kroppen där inne. Jag trycker på av ren vilja även när jag inte har värkar och barnmorskan får försöka tala mig till rätta genom att tvinga mig att vila och sedan hejar hon på mig när jag skall trycka på riktigt. Jag tar spjärn med fötterna i barnmorskan och sköterskans magar och jag tar i för fulla muggar. 5 riktiga omgångar trycker jag och jag tänker inte ge mig förrän han kommer ut. Tillslut känner jag hur det brinner där nere och huvudet kommer allt längre och längre ut tills det är helt ute… Jag tänker att nu jävlar kommer han… Jag känner hur den lena kroppen liksom bara svischar ut av sig själv… Jag hör honom skrika… höga och tydliga skrik och jag är lättad. Klockan är 12.27 och efter två timmars krystande är han äntligen här. Magen sjunker ihop och ser ut och känns som en sladdrig deg… Han läggs upp på mitt bröst… Jag har min son i mina armar och det går inte att beskriva denna känsla… Det blir varmt där nere och jag känner hur det rinner blod… moderkakan kommer sedan ut av bara farten och jag känner inte längre någon som helst smärta, det var som någon tryckt på avstängningsknappen.

J klipper navelsträngen och jag ser hur han gråter… Jag har aldrig känt så starka känslor för honom som jag gör just då, när jag ser hans tårar av lycka rinna ner för hans kinder. Jag svävar som på moln. Felix är varm och skön jag känner hans kropp mot min och jag skakar i hela kroppen av alla känslor som sprudlar. Felix, du är älskad från första stund.

Barnmorskan informerar mig om att jag måste sy några stygn på båda sidor där nere men att jag bara har två små bristningar. Hon börjar sy och det går bra till en början men sedan känner jag ett riktigt stick och jag är inte beredd så jag blir så överraskad att jag håller på att spaka till henne. Hon lägger på mer bedövning och tillslut så blir allt snyggt och fint ihop sytt. De tappar mig på urin för att se så jag inte har spruckit inne i urinröret. Tydligen satt mina bristningar väldigt långt upp nära urinröret.

Felix undersöks och han kommer upp i apgar 9-10 vilket är väldigt bra. Han är verkligen det finaste jag sett och jag har lite svårt att fatta att han är min. J tar på honom kläder och bäddar ner honom fint i korgen. Jag tar en dusch, J ringer sina föräldrar och min mamma är med och hjälper mig. Efter den otroligt sköna duschen väntar guldbrickan med fika på oss och oj vad gott det är! En kvinna går förbi med sin stora mage och gratulerar mig, jag är stolt och tackar så mkt och tänker att gud stackars dig du har det jobbiga kvar du. I den stunden vill jag inte byta med henne. Denna kvinna flyttar in i min sal uppe på BB framåt 23.00 lite roligt tycker jag.

Månader av väntan, nio timmar sedan värkstart, sex timmar på förlossningen, och två timmar av krystande… Det tog en sekund att inse att detta var det bästa som hänt mig, en sekund att älska dig mer än ord kan beskriva och en sekund att förstå att du är meningen med livet.

Jag kan inte sluta titta på dig, du är det vackraste jag någonsin skådat.