Vi har en sjukling hemma för tillfället (ni börjar väl bli vana vid det nu). 38,5 graders feber, förmodad öroninflammation och konstaterad ögoninfektion och ändå har han energi så det räcker och blir över för 15 mammor.
När jag är febersjuk tror jag att döden är nära för det är så det känns… Barn med feber är ert mysterium jag tvivlar på att självaste Sherlock hade kunnat knäcka. Idag har ungen fixat stopp i toaletten genom att kasta i typ en tredjedel av våra ägodelar i den, bråkat med sin syster, sparkat och slagit mig, fört vilda protester mot allt och varit allmänt svår att hantera.
I alla dessa situationer har jag svängt från den ilska som gör att jag vill slita mitt hår, packa en väska och dra på en lyxig weekend… till att älska av hela mitt hjärta, så där hårt att jag nästan spricker av kärlek.
Det är nämligen den där stora lilla egenskapen att vända på situationen, precis som man vänder på femöringar som gör att man är där… varje dag, genom alla strider och som faktiskt gör att det inte finns nån bättre plats att vara på än just här…
Flum, flum…
När jag står där förtvivlad och rotar i toalettstolen och grabben vräker ur sig:
– Mamma, är du rörmokare? Du är väldigt bra på det där…
Och situationen då han säger:
-Nej mamma, jag vill inte att du går ut, du är så mjuk och varm och skön, jag vill att du ska stanna här jämt…
Här kryper han upp i min famn, klappar min kind, säger att han älskar mig, andas tyngre och somnar.
Älskade underbara jäkla ungar, vad vore jag utan er?
