Förlossningsberättelse tvillingar, del 2

Fredag 26/4

Barnen är kvar hos mina föräldrar i Mariestad och jag har ställt en klocka på 8:00 för att även i dag ringa in till förlossningen och höra mig för. En glad och trevlig koordinator svarar och lovar oss att i dag SKA vi får hjälp. Jag blir glad men vågar inte riktigt hoppas på för mycket. Jag går upp och väcker pappa J genom att slita av honom täcket och skrika: -Upp och hoppa, i dag ska vi föda barn!

Vi åker in till förlossningen vid niotiden och får ett rum och information om igångsättning och om tvillingförlossning. Barnmorskan gör en undersökning och tanken är att hon ska ta hål på tvilling 1s fosterhinna. Barnmorskan är dock osäker på hur Penny ligger och vill att en läkare ska få känna och göra ett sista ultraljud innan.

Strax efter 12:00 får vi komma in till läkaren och allt ser bra ut med barnen. Läkaren gör ytterligare en hinnsvepning och bedömer att hon får till så jag öppnat mig till cirka 3-4 cm så nu är det bara att ta hål på hinnan. Jag får komma tillbaka till förlossningssalen och hinner slänga i mig lite mat.

12:32  Barnmorskan tar hål på hinnan. Vattnet går! Jag har sammandragningar men inget som liknar riktiga värkar.

14:00 Ny personal kommer in och presenterar sig. Vi uppdaterar varandra på läget och och kommer fram till att sätta in värkstimulerande dropp. Jag fick under förmiddagen information om att jag kunde välja att få en EDA innan det kopplas in och på så sätt sitter den på plats direkt om det mot förmodan skulle hända något och det behövs ett kejsarsnitt. Jag väljer att få EDAn innan och narkosen tillkallas.

15:30 En ryggmärgsbedövning sitter på plats och värkstimulerande dropp kopplas in. Nu stegrar det och sammandragningarna övergår i tydliga värkar. Bedövningen sitter perfekt och gör att jag känner att värkarna kommer och trycket som det medför men jag känner nästintill ingen smärta vilket är skönt. Jag kan andas och flyta med i värkarna. Dosen av värkstimulerande höjs var tjugonde minut och värkarna stegrar därefter.

17:00 Värkarna kommer väldigt tätt och barnmorskan beslutar om att sänka droppet.

17:29 ”Täta värkar trots sänkning av droppet. Fin progress. Informerar gyn- och barnläkarjour.”

Jag kämpar på och tycker att allt går fint. Pappa J tycker att nu närmar det sig, nu vill du väl krysta? Han vet precis när det är dags, erfaren pappa check!

17.40 Läkarna kommer in på rummet och den ena skämtar, tjötar lite och lommar runt… pappa J är lite stressad över att han inte verkar fatta att det är dags! Jag tycker mest att det är skönt att han är lugn och sansad. Den andra läkaren är bestämd och har ett mer seriöst intryck. De kompletterar varandra perfekt! De placerar sig på varsin sida om magen. Barnmorskan håller till i den nedre regionen och en undersköterska finns till hands vid sängen. Det känns som det är mer folk på standby där bakom. Min mamma som arbetar på BB har rast och har också kommit för att vara med, det är med andra ord folk överallt!

Jag känner hur det trycker på och att Penny är på väg ut. Allt går fint och hon kommer efter ett par krystvärkar ut klockan 17:47.

Nu händer allt på en gång… Pappa J klipper navelsträngen och får ta emot Penny. Doktor 1 håller ett hårt och fast grepp om Lilly inne i magen och styr ner henne i bäckenet. Doktor 2 följer allt med med ultraljud och talar om för doktor 1 hur han ska styra, hålla och tillslut släppa. Jag känner hur Lilly trycker ner men får inte direkt några krystvärkar på nytt. Läkarna pratar och jag uppfattar något om en ”ny bedömning om åtta minuter”.

Doktor 2 är bestämd och trycker på magen och hon driver på mig hårt. Jag tänker att jag ska fan inte snittas, klippas eller få en tång uppkörd i snippan så det är bara att ta i och köra på! Jag tar verkligen i och jävlar… det är inte så att ”tvåan bara följer med” (åtminstone inte för mig). Detta är det som gör ondast och är kämpigast med hela förlossningen. På ren viljekraft föds Lilly klockan 17:56. Mormor får klippa navelsträngen och hon får sedan komma upp på mitt bröst. Jag är så glad, lycklig och lättad, nu är de här… våra små tjejer.

Jag får så mycket beröm och glada tillrop från alla i rummet och båda mina tjejer får komma upp på bröstet. Det är lite kämpigt när moderkakan ska ut och doktor 2 trycker och drar. Det gör mycket ont och hon är väldigt hårdhänt men tillslut lossnar den och allt är återigen lycka. Jag undersöks och allt är intakt i den nedre regionen. Större delen av personalen lämnar salen och vi får börja landa och njuta.

Vi bor på BB en natt tillsammans allihop. Jag har så svårt att sova och är pigg som en mört och alldeles euforisk. Vi bekantar oss med varandra och efter frukosten åker Pappa J för att hämta storasyskonen.

Barnen kommer och hälsar på och vilken lycka och vilka känslor som kommer när de stora får träffa sina små systrar, det går liksom inte att beskriva detta ögonblick.

Barnläkarundersökningen går bra och eftersom allt gått så himla bra vill vi komma hem. På kvällen den 27/4 åker vi äntligen hem, hela familjen är samlad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.