Det bästa jag någonsin gjort… (Förlossningsberättelse)

Vi kom hem från en mysig övernattning hemma hos mina föräldrar på söndag eftermiddag. Jag hade sovit mycket dåligt under natten eftersom jag var så stor och tung så jag hade svårt att få till en bra sovställning. Att det inte var min säng jag sov i gjorde ju inte heller saken lättare precis.
Kvällen tillbringades i min älskade fotölj framför tvn. En av våra vänner hade ringt och ville bjuda hem oss på mat men jag sa till J att vi var tvungna att tacka nej då jag var så sjukt trött att jag inte orkade röra på mig.

Vid niotiden på kvällen kände jag ganska kraftig mensverksliknande smärta som molnade i mig. Jag hade känt av liknande smärta i flera dagar en stund varje kväll, denna var dock lite mer påtaglig så jag sa att det nog kanske kunde vara så att det var något på gång snart. Detta hade jag dock gått och trott i minst en vecka redan så jag slutade hoppas, smärtorna gick över och vid 00.30 gick jag och lade mig för att försöka få lite sömn. Jag var så sjukt trött men jag kunde verkligen inte koppla av så jag satte på en ljudbok och låg i sängen och lyssnade.

Klockan 02.40 högg det till som tusan i magen och jag fick andas mig igenom min första riktiga värk. När den lugnat ner sig gick jag ut till J som hade fastnat i datorn och sa att nu har jag haft en riktig värk minsann. Han vågade nog inte hoppas på för mycket så han tog det lite lugnt och bad mig att sätta mig i soffan. Värkarna stegrade kraftigt och jag hade otroligt täta värkar redan från början. Vi försökte klocka värkarna, de var väldigt svårt eftersom de pågick hela tiden men var oregelbundna i styrka.

Vi ringde in till förlossningen strax efter 3 och hörde oss lite för. Barnmorskan tyckte att jag skulle hoppa in i duschen och försöka stanna hemma ett tag till. Vi ringde till min mamma som skulle köra oss till samt närvara under förlossningen och förvarnade om att det var på gång. Jag satt på golvet i duschen och J satt på toastolen och klockade värkar. De fortsatte att vara oregelbundna i sin styrka och läng och de kom otroligt tätt fortfarande. Jag tyckte att duschen hjälpt till att hantera smärta men jag var så trött att jag ville in och bädda ner mig i sängen så vi beslutad oss för att lägga oss.
Vi satte på tvn för att ha lite ljud i bakgrunden, Majsan lade sig vid mitt ansikte och jag kommer ihåg hur jag låg och andades in i hennes päls. J masserade min rygg och jag försökte fokusera på att andas och andas…

Klockan blev 04.30 och vi ringde in till förlossningen igen då jag inte ville stanna hemma mera, jag hade fått för mig att jag bara klarade mig hemma en timma till och det skulle ju ta lite tid för min mamma att komma då hon åkte från Mariestad. J ringde till min mamma som hämtade upp oss och mina värkar kom hela hela tiden, det var inget stopp på dem.

05.25 kom vi in till förlossningen, jag fick ligga i CTG i 20 minuter och mina värkar kom med två minuters intervall, bebisen i magen är mycket livlig. Jag blev undersökt och det visade sig att jag var öppen 2 cm och jag tyckte att detta var riktigt goda nyheter för jag skulle i alla fall få stanna.

06.10 Jag går in och sätter mig i duschen och det är riktigt skönt, värkarna känns inte lika intensiva när jag får sitta där i värmen. Fosterljud avlyssnas och det låter fint.

07.00 tar en ny barnmorska över och hon kommer in och presenterar sig för mig. Jag har gått ut ur duschen eftersom jag tillslut tyckte att det blev för varmt och jag ligger nu på en brits och försöker att andas mig igenom smärtan. Jag minns att jag får beröm för min andning och jag går verkligen in i mig själv och fokuserar på andningen och bemöter smärtan. Jag upprepar ett litet mantra i huvudet. Det gör otroligt ont och jag upplever värkarna som mycket smärtsamma. Vid ett tillfälle börjar jag spy för att jag tycker att smärtan är så otroligt stark. Jag hör J som inte är förtjust i spyor få kväljningar och jag tycker så synd om honom. Typiskt mig att tänka på alla andra när jag själv har det värst.

07.30 ber jag att få flytta in i en förlossningssal för att kunna börja med lustgas. Efter en stund är rummet redo och lustgasen blir min bästa vän. Jag andas i masken och dåsar bort lite emellan värkarna, det var otroligt skönt och jag som inte har sovit på ett dygn vid denna tidpunkt känner mig fruktansvärt trött.

08.00 Jag undersöks igen och jag har öppnat mig en ynka centimeter till och är nu alltså öppen hela tre centimeter. Känner mig lite deppig över att det inte hänt mer. Jag har ju så fruktansvärt ont. Får också reda på att det inte finns någon fosterhinna så vattnet har alltså redan gått, jag protesterar och säger att det inta alls har gjort det. Barnmorskan säger att så är visst fallet, jag tror att hon driver med mig. Jag har ju inte märkt något, kan vattnet ha gått under tiden jag satt i duschen tro?

08.15 sätter jag mig gränsle över en stol, barnmorskan säger att detta kommer att underlätta för bebisen att komma ner ordentligt så jag ger det ett försök trots att jag är lite envis och bara vill ligga still i sängen. Jag skiftar otroligt mycket i temperatur ena stunden vill jag vara spritt språngandes naken och nästa stund vill jag ha skjortan plus ett lakan på mig. J tar på och av kläder hela tiden medan jag passar på att andas och mamma har hittat någon masseringsgrej som hon kör med på ryggen. Radion som är på i bakgrunden börjar helt plötsligt spela väldigt mycket konstiga remix låtar… hmm… lustgasen får mig att bli lite susig i huvudet tror jag bestämt. Någon gång här höjs effekten på lustgasen och det är verkligen skönt att susa bort… jag håller frenetiskt i masken och jag vill knappt andas utan den mellan värkarna. Jag vill sedan lägga mig igen, sen sätta mig igen för att tillsist lägga mig igen.

09.45 undersöks jag igen och denna gång är jag öppen 5 cemtimeter, vad fan tänker jag nu. Skall det gå såhär långsamt… Jag har ju ont… Barnmorskan föreslår att jag skall ta en EDA. Jag tvivlar på detta en stund eftersom det kan sakta ner en förlossning men tänker sedan att det faktiskt vore skönt. Jag beslutar mig sedan för att köra i hopp om att jag skall få slumra lite.

10.05 börjar de förbereda för EDAn och de sätter en skruv i huvudet på bebisen så att de skall ha direktkontakt med honom hela tiden. 10.20 kommer en doktor med tysk brytning in i rummet och skall sätta EDAn på mig. Jag minns att jag ligger och småskrattar för mig själv åt hans roliga brytning och jag fattar knappt vad han håller på med där bak i ryggen. EDAn sätts med gott resultat och doktorn hinner inte ens lämna rummet innan jag känner ett sådant jäkla tryck och jag skriker att jag inte kan hålla emot mera. Jag kissar på mig och det går verkligen inte att hålla emot någonting längre. Sova och vila lite, det kan jag glömma!!! Jag undersöks och de meddelar att jag är fullt öppen och att jag äntligen får börja krysta klockan är nu 10.25.

Värkarna ändrar karaktär och jag föredrar krystvärkarna framför värkarna man har under öppningsskedet. Det är skönt att man äntligen börjar se lite ljus i tunneln. Jag ligger och kämpar och kämpar. Jag känner hur det trycker på neråt och jag förstår vad de menar när de säger att man känner sig bajsnödig. Det går liksom inte att hålla emot dessa värkar och sammandragningar som sker.
Jag vrider och vänder på mig. Jag tar i och jag tror att jag skall gå sönder. Det är så jobbigt och det går så trögt. Jag kämpar länge och väl och tillslut känner jag hur huvudet tränger ut och in genom slidan. Jag trycker och trycker det fortsätter åka ut och in och jag tror att jag skall dö. Detta är fullkomligt omöjligt minns jag att jag tänker. J och min mamma pushar på mig och barnmorskan och sköterskan är redo men han kommer inte ut. Tillslut känner jag hur han fastnar där nere nu åker han inte längre in utan han sitter fast med en del av huvudet ute och resten av huvudet och kroppen där inne. Jag trycker på av ren vilja även när jag inte har värkar och barnmorskan får försöka tala mig till rätta genom att tvinga mig att vila och sedan hejar hon på mig när jag skall trycka på riktigt. Jag tar spjärn med fötterna i barnmorskan och sköterskans magar och jag tar i för fulla muggar. 5 riktiga omgångar trycker jag och jag tänker inte ge mig förrän han kommer ut. Tillslut känner jag hur det brinner där nere och huvudet kommer allt längre och längre ut tills det är helt ute… Jag tänker att nu jävlar kommer han… Jag känner hur den lena kroppen liksom bara svischar ut av sig själv… Jag hör honom skrika… höga och tydliga skrik och jag är lättad. Klockan är 12.27 och efter två timmars krystande är han äntligen här. Magen sjunker ihop och ser ut och känns som en sladdrig deg… Han läggs upp på mitt bröst… Jag har min son i mina armar och det går inte att beskriva denna känsla… Det blir varmt där nere och jag känner hur det rinner blod… moderkakan kommer sedan ut av bara farten och jag känner inte längre någon som helst smärta, det var som någon tryckt på avstängningsknappen.

J klipper navelsträngen och jag ser hur han gråter… Jag har aldrig känt så starka känslor för honom som jag gör just då, när jag ser hans tårar av lycka rinna ner för hans kinder. Jag svävar som på moln. Felix är varm och skön jag känner hans kropp mot min och jag skakar i hela kroppen av alla känslor som sprudlar. Felix, du är älskad från första stund.

Barnmorskan informerar mig om att jag måste sy några stygn på båda sidor där nere men att jag bara har två små bristningar. Hon börjar sy och det går bra till en början men sedan känner jag ett riktigt stick och jag är inte beredd så jag blir så överraskad att jag håller på att spaka till henne. Hon lägger på mer bedövning och tillslut så blir allt snyggt och fint ihop sytt. De tappar mig på urin för att se så jag inte har spruckit inne i urinröret. Tydligen satt mina bristningar väldigt långt upp nära urinröret.

Felix undersöks och han kommer upp i apgar 9-10 vilket är väldigt bra. Han är verkligen det finaste jag sett och jag har lite svårt att fatta att han är min. J tar på honom kläder och bäddar ner honom fint i korgen. Jag tar en dusch, J ringer sina föräldrar och min mamma är med och hjälper mig. Efter den otroligt sköna duschen väntar guldbrickan med fika på oss och oj vad gott det är! En kvinna går förbi med sin stora mage och gratulerar mig, jag är stolt och tackar så mkt och tänker att gud stackars dig du har det jobbiga kvar du. I den stunden vill jag inte byta med henne. Denna kvinna flyttar in i min sal uppe på BB framåt 23.00 lite roligt tycker jag.

Månader av väntan, nio timmar sedan värkstart, sex timmar på förlossningen, och två timmar av krystande… Det tog en sekund att inse att detta var det bästa som hänt mig, en sekund att älska dig mer än ord kan beskriva och en sekund att förstå att du är meningen med livet.

Jag kan inte sluta titta på dig, du är det vackraste jag någonsin skådat.

7 reaktion på “Det bästa jag någonsin gjort… (Förlossningsberättelse)

  1. Tilda

    Anna!
    Fick en ledig stund mellan Iris matmaraton och satte mig och uppdaterade mig lite här.

    Guuud, va jag lipa till det här. Vad har hänt med mig liksom? Förr var jag alltid rätt oberörd av andras kärleksförklaringar till varandra, typ:
    ”Ja, de va la gulligt..” men nu.. Jösses! Det var så jag fick torka mina romantik-och-föda barn-mirakel-tårar med en av Iris tvättlappar .

    Vi får se till att ses alla sex snart!
    Puss Tilda

  2. Pyttianna Inläggsförfattare

    Tilda: Ja du, det händer verkligen nått knas när man blir mamma. Jag har lipverkstad här hemma jag med rätt så ofta nu för tiden. Lipa som en tok när jag läste igenom min egna text du vet 😉 Haha..
    Ja, nu får vi slå slag i saken och träffas alla sex snart! Måste bara bli frisk först så vi inte smittar ner er.

    puss ooch kram!

  3. Katrin

    Åh vad du skriver bra.. man känner verklien att man ”är med er” fast ändå inte såklart. 😉 Så kul att du delar med dig! Jag älskar att läsa förlossningsberättelser.. antagligen för att jag fick min förlossningsdeprission som pajade allt. Men men, en himla lång historia..

    SÅ underbart att läsa iaf! =)

  4. Nina

    Vad fint älskade ni! Jag sitter här hemma och grinar – så glad för eran skull!:) Ta hand om varandra! Många kramar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.