Förlossningsberättelse, del 2.

På förlossningen.

15.25 – Vi skrivs in på förlossningen efter att jag avvisat en telefonförsäljare som undrar om han möjligtvis stör? Jag svarade att jag var på väg till min egen förlossning så lite olägligt kanske han ringde varpå han får smått panik, önskar lycka till och slänger på luren i örat.
Vi kommer till ett rum där de genomför en CTG kurva. Min mamma (som arbetar på BB)sluter upp iklädd sina arbetskläder, meddelar att hon flexat en halvtimma. J fixar lite praktisk information och mamma kilar sedan och byter om, perfekt att de kan avlösa varnadra lite.

16.05 – Barnmorskan undersöker mig och meddelar att livmodertappen är utplånad samt att jag är öppen 3 cm och att jag får stanna tills min bebis kommit ut. Jag JUBLAR!

Vi börjar prata smärtlindring och jag talar om att jag vill börja med en dusch, jag är glad och förväntansfull och har det riktigt härligt där i duschen. Vi varvar prat och skoj med värkarbete, Värkarna är tätare och har blivit något mer smärtsamma men är hanterbara. Jag förväntar mig fortfarande mycket mer smärta.

17.00 – Värkarna är nu smärtsammare och jag hanterar det hela mycket bra men känner att nu vill jag gå på lustgasen. Mellan värkarna och under värkarna är jag som två helt olika personer. I pausen är jag glad och förväntansfull och under värken tyst, allvarlig och inne i min egna lilla värld.
Jag sitter och guppar på en pilatesboll, får massage i ryggslutet av J och andas lustgas. Här mår jag bra och här kan jag sitta länge till.

17.35 – Barnmorskan kommer in och vill sätta en skalpelektrod på barnet då CTGn har lite svårt att registrera Klaras hjärtljud då hon rör sig otroligt mycket där inne i magen. Hon meddelar att jag nu är öppen fyra centimeter och att hon tar hål på hinnorna. Vattnet går och jag känner hur värkarna sätter igång på riktigt, nu gör de ont vill jag lova.

Jag bestämmer mig för att ligga kvar i sängen, på sidan, mamma tar över massagen och J stöttar mig vid huvudändan. För var värk som kommer ökar de i smärta och jävlar, de gör ont.

Jag får så ont att tårarna rinner och jag kan inte ligga still i sängen. Jag vill krypa ur min egna kropp under värkarna och jag ser mig själv framför mig där i lustgasångorna… jag tror på ett ungefär jag ser ut som flickan i filmer Exorcisten under själva andeutdrivningen?!?

Jag tror också att jag kan telepatera över mina tankar till J och mamma. Jag kan nämligen inte prata alls för att jag har så ont.
Jag bestämmer mig för att jag vill ha en EDA (ryggmärgsbedövning) och barnmorskan plus undersköterskan börjar förbereda för en sådan.

18.02 – Jag får krystningskänsla men blir informerad om att jag inte får hjälpa till, jag är bara öppen 5-6 cm och barnet står relativt högt fortfarande. Jag tänker att men herregud människa jag kan för fan inte göra nåt annat. Jag försöker kämpa emot och jag upplever att alla ”tjatar” om att jag ska ligga still, lugna ner mig etc.etc.

18.10 – Om jag nu inte får krysta så tror jag jag måsta bajsa i alla fall och jag försöker telepatiskt meddela detta till min omgivning men ingen fattar… jag inser att jag måste samla kraft och meddela detta så jag fullkomligt skriker att jag måste skita och det nu. Barnmorskan ”ger mig lov till det” och ut kommer ett huvud. Alla blir vi chockade och barnmorskan säger att en krystning till och då är bebisen här.
Jag väntar på värk och krystar klockan 18.12 ut världens finaste lilla Klara.

All smärta förvinner, pappa J störtgråter och jag fattar inget… Är det klart nu?
Navelsträngen klipps, moderkakan slinker ut, jag blir undersökt och har inte spruckit något och jag känner att herregud, detta gick överförväntan snabbt och fantastiskt bra. Klara tar bröstet och ammar fint direkt, här är jag i himmelriket. Min fina och älskade dotter är här, min blivande man är jag så stolt över och kär i och jag är världens lyckligaste människa.

Jag kramar om min fina lilla Klara.

Hungrig tjej ammar som hon aldrig gjort något annat bara minuter efter att hon kommit ut.

Mamma och pappa med nykomlingen i familjen.

En stolt och lycklig mamma.

Världens bästa och finaste pappa.

Världens bästa mormor.

Klara vägs in på 3130 gram, är 49 centimeter lång, fin och välskapt.

Jag tar en dusch, klär på mig och vandrar sedan ut mot den berömda förlossningsbrickan. Mat smakar aldrig så underbart som efter en förlossning.

SKÅL!

18 reaktion på “Förlossningsberättelse, del 2.

  1. Marlene Pethrus

    Jag lånade ut min mobil till en tjej du känner som stolt gick runt o visa kort på söta Klara <3 kram

  2. Pyttianna Inläggsförfattare

    Marlene; Hihihi… hon är ju för söt! 🙂 Tack så mkt för gratulationen!
    Kram kram!

  3. Elli

    Så häftigt! Och det var så mysigt att träffa er igår. Hoppas det inte dröjer lika länge till nästa gång. Kramar till hela familjen!!!

  4. Emilia

    Åh, får tårar i ögongen efter din berättelse. Det är så fint och så stort att föda barn, vi kvinnor är riktiga hjältar som klarar av det!!

    Stor kram!

  5. mormor

    Tack till er båda för att jag fått vara med er vid vid dessa fantastiska händelserna kram

  6. Marthina

    Får börja med att gratulera till lilla Klara, underbart!! 😀 Själv väntar jag och väntar ..och väntar.. Barnmorskan har dock försäkrat mig att det kommer komma en bebis om en liten vecka eller så, så jag får väl lita på det 🙂 Ta hand om er, kramar!

  7. Jenni Lejenblad

    Åhh jag blir så rörd att jag sitter här med tårar i ögonen. Så himla roligt att er dotter kommit ut nu. Puss & Kram!

  8. Felix Farmor

    Det är verkligen härligt att läsa dina så inlevelsefulla berättelser, man verkligen lever sig in o tårarna rinner, o resulatet var fantastiskt både nu o tidigare.
    Kramar.

  9. Pyttianna Inläggsförfattare

    Felix farmor: Tack så mkt, det värmer att höra och visst är de helt fantastiska våra fina barn!
    Tack så mkt för igår, det är alltid lika roligt att träffa er.

    Jenni: Söt du är! 🙂 Hoppas att vi ses snart!

    Kram!

  10. Pyttianna Inläggsförfattare

    Marthina: Tack så mkt för gratulationen. Åhh.. hoppas att du inte ska behöva vänta allt för länge och lova att uppdatera mig om hur allt gått!
    Snart blir det bebis, håller alla tummar och tår för er!

    Kramar.

  11. Pyttianna Inläggsförfattare

    Elli: Tack själv! Ja det hoppas jag med att det inte gör. Vi kommer till götet i sommar! 🙂
    Lycka till med bröllopet nu!
    Kram kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.